madelene

Vi åkte ju ut till Bosse i Trånkan, men hann inte mer än att komma in förrens farbror janne ringde och sa att vi var tvungen och åka till sjukhuset för farfars tillstånd hade förändrats drastiskt.

Sagt och gjort, vi drog till sjukhuset kom dit vid halv 12, från stunden att jag hörde att han var dålig började jag tok gråta tills vi att jag ringde min pojkvän vid 2 som lyckades lugna ner mig.

Där satt jag, helt knäckt, med min pappa, farmor, farbror janne och faster carina.

Vi ringde till övrig släkt och sa som det var, en efter en dök dom in på sjukhuset, vi var 10 stycken där.

Och vi alla turades om att sitta vid hans sida att vaka, Så dagen spenderades på sjukhuset. Det var så obehagligt att bara sitta där och vänta. Och varje minut kändes som en evighet. Det var det jobbigaste jag varit med om.

Vi till och med turades om att gråta en skvätt för att vi skulle orka med.

Han lever fortfarande tur det.

MEN jag vill inte se han lida mer, även om det är hemskt att säga så hoppas jag att han får somna in för han är så himla sjuk med en rad sjukdomar en längre tid.

Ska inte åka till sjukhuset idag för att jag kommer inte orka med det. Jag vill ju finnas där för min pappa och vara hans stöd, men psyket säger ifrån. Jag träffade farfar senast i februari och då var det "party" i han. Men att se han såhär dålig vill jag aldrig mer vara med om. Eftersom att han varken äter eller dricker är han så uttorkad, han pratar inte ens. :( Jag var fram och sa "hej farfar, ser du mig?" Han nickade och gav mig ett ja. Jag frågade "ser du vem det är?" Och han gav mig en ny nicking som var ett ja. Jag började gråta där vid hans säng och han tog min hand även om han inte sa något så vet jag att han menar "gråt inte hjärtat, det kommer bli bra ska du se" Och då började man ju gråta ännu mera. Jag gick ut och satt mig i "allrummet" för jag klarade inte av det nå mera. han "dog" men kom tillbaka.

Vid 8 tiden åkte vi hem, iaf vi barnbarn för vi var så trötta och utmatta av det som hänt. Hade jätte svårt att sova dessutom. Vaknade vid 2 snåret av att jag drömde att han somnade in. Pappa hade ringt efter mig och bett mig komma hem till farmor för han ville inte ta det på telefonen, så jag åkte dit så fort jag kunde. Han sa "nu har han somnat in" och han började gråta. Jag gick fram gav han en kram och jag kände hur min kropp spände sig och jag vaknade upp. Låg vaken drygt 1 timme innan jag kunde somna om igen. Men jag hade den där bilden framför mina ögon när han bara låg där.

Jag vaknade halv 6 imorse och kunde inte somna om, dels har jag blivit förkyld, och för att jag är så orolig över farfar, Man väntar ju på det där samtalet från sjukhuset.

Ska ner till centrum vid 10 snåret och köpa mig en massa nässpray och halstabletter så jag blir fri min förkylning någon gång.